Idag har varit en fruktansvärt konstig dag. Jag har känt mig så glad, men samtidigt så stressad och upprymd. Allt har bara känts konstigt, nästan lite maniskt. Min kreativitet har vaknat till liv igen, vilket känns bra! Men blir stressad över det också. För det blir dåligt! Och då känner jag mig dålig. Jag pratade med en sköterska angående det här och hon sa att jag kunde välja att bli utredd för andra diagnoser då hon tyckte att jag uppfyllde kriterierna för bipolär. Och varför inte egentligen? Kan det hjälpa mig i vardagen är jag redo för att göra det. Så jag ska se om läkarna kan få sina tummar lösa.

Annars så har jag haft MÅNGA besök idag. Tes, Majsan, Philip, Jonathan och Ted har varit här och hälsat på.
Extra kul var det när Majsan kom. De tre timmarna han var här gick jätte fort! Vi har alltid så kul ihop när han kommer. Önskar bara att det hade kunnat vara under andra omständigheter... Du betyder väldigt mycket för mig.

Nej, nu är det snart nattmat och medicin.
Hoppas ni haft en kanon dag!

Yep. Jag har fått det bekräftat. Jag är sjuk i huvudet. Sjuk i mitt huvud. Jag har en sjukdom som sitter i huvudet. Som varken syns eller hörs. Det är bara jag som märker av den, för den bor i mig. Den hotar med att växa sig så stor att den äter upp hela min hjärna. Hela mig.

Och nu ligger jag på psyk.

Så jag tänkte berätta lite om händelseförloppet så att folk kan sluta springa till mina anhöriga och istället ta det med mig. Fråga på! Jag svarar mer än gärna på era frågor!

Söndag. Jag krascha totalt där hemma, över en småsak egentligen. Men för mig kändes det som att världen hade gått under och jag va den sista kvar. Så det blev psykakut i Lund för min del. Jag kom därifrån med antidepressiva och theralen för mina ångestattacker. Och med diagnosen depression/ångest.

Måndag. Ännu en dag på akuten. Dock vanliga akuten denna gången. Jag åkte in med svimning. Nu i efterhand har jag fått reda på att det kunde ha varit en form av ångestattack.

Tisdag och Onsdag. Dagarna flöt på som normalt.

Torsdag. Kaos. Jag tog en överdos av mina anidepessiva. 12 stycken. Hamna på AVA där dom lade in mig för observation till dagen efter. Mådde rent ut sagt skit.

Fredag. Jag blrv skickad till psykakut. Där dom absolut ville att jag skulle läggas in på en avdelning. Så jag gick med på det. Hade jag inte sagt ja till vården hade jag tagits in under tvångsvård, lpt.

Lördag, idag. Så nu ligger jag här! Jag delar rum med en annan jätte trevlig tjej. Jag har mina saker här och jag får röka typ när jag vill, tror jag. Jag måste dock be dem låsa upp dörrarna så att jag kan komma ut. Jag känner faktiskt mig lite efterbliven haha. Men så är livet, så nu ska jag satsa på att må bra istället. Det här har varit en väldigt lång vecka för mig. Känns som att det har gått tre år istället för sex dagar.

Nu ska jag gå och fråga om jag kan få ta en natta-cigg och sen ska jag gå och lägga mig.

Hoppas ni iallafall har haft en underbar vecka! Kram på er. Och ta hand om varandra!

Vad har jag gjort?

Jag vill bara släppa ut allt, bara skriva av mig och förklara för människor som är så oförstående.
Jag har hoppat av skolan, på grund av mitt mående.
Jag har ljugit för alla. Om att jag har varit på skolan när jag inte har varit där. För jag skäms! Jag vill bara vara som alla andra. Jag vill ta skolan som en naturlighet, något man ska göra bara. Jag vill ta studenten som de flesta andra, men jag är inte kapabel till det. Inte nu, för jag har misshandlat mig själv. Jag har tryckt in allt och bara låtit mig själv förstöras. Tänkt att jag ska göra alla andra nöjda, istället för att tänka på mig själv. Jag har begravt mig själv i min egen fucking skit.
Jag inser vad som är problemet. Men ändå skyller jag det på mig själv. Jag är en stor jäkla jubelidiot, en som är helt invalid, en som är så trög att hon hoppar av skolan, som inte kan vara som alla andra.
En svikare, ett stort misslyckande är vad jag är. Folk ser ner på mig eller jag inbillar mig det. Jag är mindre värd, för jag orkar inte stå. Jag orkar inte ens krypa.

Jag orkar inte leva med mig själv.
Det känns som att jag ska explodera, nej implodera. För det kommer inte synas utåt, som en överfylld svamp.
Jag vill försvinna från jordens yta och bara återstå som ett avlägset minne. Någon som fanns, men som inte finns kvar. Det skulle vara lättare då.
Jag vill supa, jag vill festa. För dessa är de enda stunderna där jag är lycklig, riktigt lycklig hela vägen in i mitt hjärta. Jag tar till allt, bara jag får min sup. Men idag går inte det. För jag sitter med en tom plånbok och ett lika tomt hjärta...

Ett tomt fucking hjärta