Till den som inte förstår hur det är att leva med psykisk ohälsa. Till den som vägrar inse att välmåendet inte sitter på utsidan. Till den som inte ser, vet och hör.

Det är någonting som blir lite som att stå i ett par skor. Där den ena skon är fastklistrad i skiten, i botten. Medans den andra skon försöker slita sig loss, försöker att trycka ifrån och stampa ner allt det som gör ont.

Man mår inte bra. Och man vet inte varför. Så sluta fråga vad som är fel, för man kan inte svara på det.
Sluta upp med att inte ta mig på allvar. Jag har redan en röra i mitt huvud och jag behöver inte ha dig där inne också.
Sluta säga "men du ler ju!". Det sitter inte på utsidan, insidan är den som får ta all stryk. Insidan är den som klamrar sig fast vid utsidan i ett sista hopp om att någon ska förstå.

Har jag varit oärlig med mina känslor? Ta inte åt dig. Det är bara min uppskruvade hjärna som tror att du vill mig illa. Och jag vill inte trampa dig på tårna.
Är jag dålig på att uttrycka mig, förutom i text? Då har jag förmodligen för mycket i mitt huvud, för mycket kommer samtidigt och allt blir en enda röra. Jag kan inte formulera mig som du kan. Jag vågar inte säga det som jag skriver i text, för jag vill inte förlora dig. Du betyder för mycket för mig.

Tror du att du förstår? Då har du inte lyssnat tillräckligt noga. För om jag inte förstår, hur ska du då kunna göra det? Hur ska du kunna veta vad som snurrar i mitt huvud om inte ens jag själv kan sätta fingret på det?

Jag har ingen aning, jag förstår inte iheller. Och det säger jag förlåt för.

Psykisk ohälsa - det komplicerade som ingen egentligen förstår.

Fy vad jag är stolt över mig själv!
Jag klara det! Jag gick till praktiken med högburet huvud och visa mitt riktiga jag. Jag var glad, log, skämtade med personalen och lattjade med barnen. Och gissa vad? Alla var tillmötesgående! Dom visa att dom tyckte om min insats och mitt agerande. Hurra! Heja mig! Nu kommer det bli såå mycket lättare resterande den veckor. Så glad! Längtar till imorgon.

Nu blir det sängen för mig! Helt död. Godnatt!

En till sak bara!
Söker alla dess slags papperspåsar från olika märken, små som stora. Om ni har, bring em please!

Imorgon börjar praktiken igen.
Så nervös! Tusen tankar snurrar i mitt huvud och jag bara känner en helt galen ångest! Inte för själva grejen, att jag ska dit och arbeta med barnen osv, utan för att jag är rädd för hur jag ska vara. Hur ska jag bete mig? Hur ska jag våga ta steget och prata med barnen och deras föräldrar? Det är en svårighet för mig! Jag har väldigt svårt för att visa vem jag är, av rädsla för att göra bort mig eller trampa andra på tårna. Usch! Hoppas det går bra iallafall! Håll era tummar.

Godnatt!