Till den som inte förstår hur det är att leva med psykisk ohälsa. Till den som vägrar inse att välmåendet inte sitter på utsidan. Till den som inte ser, vet och hör.

Det är någonting som blir lite som att stå i ett par skor. Där den ena skon är fastklistrad i skiten, i botten. Medans den andra skon försöker slita sig loss, försöker att trycka ifrån och stampa ner allt det som gör ont.

Man mår inte bra. Och man vet inte varför. Så sluta fråga vad som är fel, för man kan inte svara på det.
Sluta upp med att inte ta mig på allvar. Jag har redan en röra i mitt huvud och jag behöver inte ha dig där inne också.
Sluta säga "men du ler ju!". Det sitter inte på utsidan, insidan är den som får ta all stryk. Insidan är den som klamrar sig fast vid utsidan i ett sista hopp om att någon ska förstå.

Har jag varit oärlig med mina känslor? Ta inte åt dig. Det är bara min uppskruvade hjärna som tror att du vill mig illa. Och jag vill inte trampa dig på tårna.
Är jag dålig på att uttrycka mig, förutom i text? Då har jag förmodligen för mycket i mitt huvud, för mycket kommer samtidigt och allt blir en enda röra. Jag kan inte formulera mig som du kan. Jag vågar inte säga det som jag skriver i text, för jag vill inte förlora dig. Du betyder för mycket för mig.

Tror du att du förstår? Då har du inte lyssnat tillräckligt noga. För om jag inte förstår, hur ska du då kunna göra det? Hur ska du kunna veta vad som snurrar i mitt huvud om inte ens jag själv kan sätta fingret på det?

Jag har ingen aning, jag förstår inte iheller. Och det säger jag förlåt för.

Psykisk ohälsa - det komplicerade som ingen egentligen förstår.